Perspektivet

I augusti samlades neurobiologer, psykologer, Dalai lama, buddhistmunkar, och forskare på Hamburgs universitet för en omfattande 4-dagars konferens. Huvudämnena var “Mindfulness i Buddhism”, “Mindfulness och utbildning”, “Mindfulness inom medicin och psykologi”, “Mindfulness och neuro-vetenskap” samt “Mindfulness och etik”.

Kongressen öppnades av Allan Wallace, initiativtagaren till det hittills största forskningsprojektet kring effekter på hjärnan av mindfulness-träning. Han beskrev mindfulness utifrån den buddhistiska traditionen och dess roll i den moderna forskningen. Bl a tog han upp den kritik, som ibland dyker upp om att det kan vara problematiskt att vara för “nu-centrerad”. Det misstolkas emellanåt som att man inte ska lära av det förflutna eller planera. Faktum är dock att forskningen visar att mindfulness skapar större förmåga till ex planering, och att kunna överblicka komplexa situationer.

Poängen är att när vi minns eller planerar gör vi det medvetet och fokuserat. Vi gör det inte när vi är upptagna med någonting annat. Följden blir att när vi är medvetna i varje ögonblick – blir vi bättre på att planera.

Wallace (precis som Jon Kabat-Zinn), beskrev vikten av att anlägga en etisk dimension på mindfulness. Visst handlande leder till problem och lidande. Andra impulser leder till harmoni för oss själva och andra. Han menar att utan mindfulness-träning har vi ingen möjlighet att monitera oss själva och handla rätt.

Wallace talade också om begreppet Samadhi (pali-uttrycket för koncentration och som utgör hela grunden i Buddhans meditationsmetod; Anapanasati eller Satipatthana). På så sätt når vi – genom fokus på andningen – den nödvändiga grad av koncentration som krävs för att gå vidare mot högre medvetande-tillstånd och insikt. Han berättade också om det välbehag och lycka som kan komma ur och är en direkt följd av Samadhi. Enligt Wallace krävs 10 000 timmars övning för detta..

En buddhistmunk, Bhikkhu Analayo, som har doktorerat på mindfulness och undervisar på Hamburg universitet; tog också upp ovan nämnda buddhistiska grundtext. Den är kärnan i buddhismen och är den enda meditationsform som nämns i de äldsta Theravada-skrifterna tillsammans med Buddhan.

Professor Eva Neumeier talade om hur Zen uppstod som en följd av att buddhismen mötte det kinesiska kulturarvet, framför allt Taoismen. I Zen finner vi Kabat-Zinn’s “Icke-dömande”, d v s att kunna stanna i en direkt upplevelse av saker som de är utan att värdera dem. (Se gärna texten Taoismen – en introduktion, på hemsidan.)

Doktor Sara Lazar vid Massachusetts sjukhuset, höll en presentation om neuro-plasticitet. Forskningen i dag handlar inte om att bevisa att mindfulness-meditation fungerar; det finns det överväldigande bevis för – utan hur det fungerar. Av speciellt intresse är att se hur strukturella förändringar i hjärnan är kopplade till förändringar i beteende. Det gäller inte bara i det yttre, utan framförallt i inre beteende, såsom tankar, känslor m m.

På kongressen talades det också om vikten av att nå ut med forskningen till företagsvärlden. Utvecklingen av mindfulness där; ligger efter vården och skolan.

En mycket intressant övning togs upp vad gäller ätbeteenden. Idag finns MBEAT, alltså man behandlar ätstörningar med mindfulness. Två grupper ställdes framför ett dingnande bord av choklad, kakor och allehanda godsaker. Första gruppen fick instruktionen att iaktta, men ej äta. Andra gruppen fick göra en enkel mindfulness-övning genom att den ombads iaktta; och samtidigt vara uppmärksamma på känslor av hunger, begär, och tankar kring föda. Båda grupperna fick sen tillåtelse att äta hur mycket de ville. Det visade sig att “mindfulnessgruppen” åt betydligt mindre än de andra. Detta visar att enkla, korta övningar kan ha omedelbara och positiva effekter!

Matthieu Ricard, den numera världsberömde franska buddhistmunken och tillika molekylär-biologen (se tidigare blogg-inlägg: Krisen och munken), talade om betydelsen av att tidigt bli medveten om impulser av ex ilska och hat. Då kan vi uppmärksamma hur dessa förvränger vår bild av verkligheten, (detta är också ett mkt viktigt avsnitt i Theravada-buddhismen, Paticca-Samuppada, som korrespenderar med utformningen av det som Oxford-teamet kring Mark Williams, gjort till Mindfulness-baserad kognitiv terapi). Matthieu menar att när vi är upprörda är det omöjligt att se helheten och vi blir destruktiva. Däremot om vi handlar med mindfulness i kontakt-ögonblicket, blir följden visare och mer konstruktiv. (Se texten Mindfulness – kärnan på hemsidan.)

Matthieu berättade om ett annat mkt intressant experiment. Erfarna meditatörer med långvarig retreat-erfarenhet deltog. Uppgiften bestod av att på dataskärm observera bokstäver och siffror som visades i mkt snabb takt (3 per sekund), och trycka på en knapp varje gång en siffra visades. En person utan meditationserfarenhet presterar väl i början, men efter 10 min faller felprocenten till runt 50%. Hos gruppen meditatörer låg felprocenten efter 30 min på 2%! Tre av personerna klarade testet utan ett enda fel (utav tusentals stimuli).

Professor Jay Garfields anförande handlade om mindfulness och etik. Etiskt handlande kräver mindfulness, d v s en introspektiv självreglering, med vilken vi undersöker egna intentioner och motiv. Å andra sidan måste verkligt etiskt handlande vara spontan. När den är planerad genom konceptuellt tänkande är den inte längre motiverad av verklig omtanke och generositet. Garfield kallar det “one thought too many”, och exemplifierar med den som endast handlar “gott” för att följa moraliska regler, (samma syn som i Zen och Taoismen; min komm.)

Garfield menar att spontaniteten är viktig och att den paradoxalt nog kräver träning. Han jämför med den professionella fotbollsspelaren, som genom tusentals timmars förberedande träning, samt total närvaro har förmågan att slå den spontant öppnande passningen. På samma sätt kräver etiskt agerande – mindfulness och introspektion. När detta tränats tillräckligt så sker en internalisering, och vi kommer vara experter på att var närvarande och uppmärksamma samt agera med omtanke och vänlighet.

Dalai Lama inledde en paneldiskussion med att understryka vikten av att iaktta sitt eget sinne. Verklig lycka kommer inifrån och han beskrev det så här: “I think I have had some succes. Comparatively I think I can meet adversity in my life without my mind being disturbed. I’m always very happy. But we are human beings, we are all the same with the same body, the same feelings, the same kind of mind. So you can all cultivate this.”

Dalai Lama var glad över de senaste årens forskning. (Han ingår i “the Mind and life organization”, en sammanslutning av ledande forskare inom relaterade områden, som arbetar med att förena österlandets mångtusenåriga kunskap kring medvetandet och meditation; med hjärnforskningen och neurobiologi). Han talade också om hur meditation över medkänsla påverkar utövaren positivt.

Diskussionen kom att handla mycket om utbildningsväsendet. Dalai Lama tryckte mycket på behovet av att införa mindfulness och en sekulär etik från förskola till universitet.