Vårt DNA tror fortfarande att vi lever på savannen! Våra förfäder hade redan för 150000 år sedan lika stora hjärnor och såg ut som vi.
De jägare-samlare som vandrat före oss såg, hörde och förnimde de mest subtila skiftningar i naturen och omgivningen. Sinnena var anpassade, vässade till den grad att Einstein hade lämnats bakom vad gäller att tillverka flinta-spjutspetsen…
När tigern upptäcktes; drog “reptilhjärnan” och amygdala – snabbare än djurets attacksprång – igång det hypereffektiva kamp/flykt-systemet. Efter ett 800-meters lopp i OS-fart hade så stresshormonerna i vår förfader förbrukats och vardagslunken fortsatte i makligt, stillsamt tempo.
I det evolutionära perspektivets senaste ögonblicket och hundra år, har 24/7 samhällets onaturliga liv, plötsligt gjort Homo Modernus till ett mycket sårbart djur. Ingen levande organism klarar nämligen långvarig stress utan allvarliga följder.
Spänningen samt den naturliga glädjen efter ex en lyckad mammutjakt; har ersatts av rörelsen i en mobilskärm.. Den tekniska utvecklingen, det ständiga springandet i livshjulets ytterkant – tar nutidsmänniskan allt längre ifrån Eden och sig själv.
Hon har visserligen landat på månen, men den lika långa som nödvändiga resan inåt – har knappt börjat. Det är bara i centrum av hjulets avsaktade nav – vi kan återfå harmoni. Därifrån ses också helheten.
En ego-baserad, ha-orienterad kultur där våra innersta behov ersatts av ett skinande rent, nytt, digitalt ultramodernt Siemens-kök; bör ersättas av sin motsats. I en vara-kultur sätts människan och hennes behov i första rummet.
Då bedöms människor mindre efter vad de äger och istället mer för vad de är. Tillväxt upphör att vara alltings uttjänta måttstock och individen är bara inte sig själv närmast, utan ser hela mänsklighetens behov som sina. Det öppnar upp för en mer kärleksfull och hållbar utveckling – såväl inåt som utåt.
