Historikern och svenska akademiens nya frontfigur, Peter Englund, står i en tunnelbanevagn med en plastkasse i handen. TV filmar när han är på väg till litteraturvärldens mest prestigefyllda uppdrag. Han säger att han har med sig en “engångsslips” som skall användas denna högtidsdag och sedan slängas..
Det han förkunnar när så “engångsslipsen” är på plats, till en förväntansfull världspress tar några minuter. Herr Englund, som mer har för vana att skriva omfångsrika historie-romaner, läser ur ett (engångs)manus? vem som är 2009-års pristagare i litteratur.
Efter årets händelse i författarvärlden (och inte bara i den), svarar han på frågan hur det gick, och mumlar något om att det gick nog bra; “..jag står ju fortfarande på fötterna”..
Några veckor innan har han avslöjat att han tackade nej till sitt nya och viktiga arbete ett antal gånger, innan han lät sig övertalas. Det märks och maken till diskrepans mellan ämbetets betydelsefullhet och det Peter Englund utstrålar, är lika sorgligt som häpnadsväckande.
Han är en tidstypisk, symptomatisk figur som bara kan erkännas i en kultur som har tappat respekten för alla nobla ting, och som för länge sedan förlorat förmågan till ett uppträdande som erkänner just dessa tings unika värde. M a o det totalt “nivillerade samhällets utopi”.
Herr Englund lär inte bli mer än en “engångsföreteelse”. Franska akademin hade möjligtvis erbjudit honom en vaktmästartjänst, om han accepterat att bära slips..
